Reportage

Nya ideal gör svenska män ensamma

och onödiga
PREMIUM Överallt vittnar kvinnor om hur de klarar sig bättre på egen hand. Men
för de svenska männen går det sämre. Margit Richert ser hur män blir ensamma
och överflödiga när gamla ideal krockar med nya.

Vad ska de egentligen tillföra, männen? Foto: Illustration: Jennifer Dysell

Av Margit Richert
 6 apr, 2017 (uppdaterad)
Läs mer om Är det synd om männen?

T
vå mig närstående pojkar blev sittande på rummet framför
datorn. Det var inte något särskilt som hände, utan snarare allt
det som aldrig blev: arbetet, kärleken, livet. Och där sitter de
fortfarande, tio år senare, som ensamma män.

Det har nog aldrig varit så svårt att vara man som idag. Allt ska han
ställas till svars för: kolonialismen, ojämställdheten, våldet.
Industrijobben har försvunnit till förmån för en kvinnligt kodad
tjänstesektor.

Traditionellt manliga dygder har blivit överspelade i ett samhälle

där det som premieras är mjuka värden. Männen betraktas som så
onödiga – vad ska vi med dem till? Vad ska de egentligen tillföra?

Och dessutom är han ensam. Enligt SCB har 17 procent av svenska

män ingen nära vän – och ju äldre männen blir, desto färre blir
vännerna. Bland svenska män i åldrarna 65–74 år saknar 26 procent
en nära vän. Det får givetvis konsekvenser både för samhället och för
individen.

All forskning visar att man blir sjukare, fattigare och, föga
förvånande, olyckligare av brist på nära relationer. Susan Faludis bok
"Ställd – förräderiet mot mannen" är fortfarande en av de bästa
undersökningarna av mannens nya livsvillkor i det postindustriella
samhället.

"

Internetporr istället för intimitet, Flashback som

ersättning för meningsfulla samtal, onlinepoker och
nätspel som garant för snabb adrenalintillförsel.
Hårddraget och onyanserat? Absolut. Men inte
nödvändigtvis osant.

Hon driver den ganska självklara tesen att de som drabbas hårdast av
mansrollen är männen själva. Boken retade upp inte bara feminister Sök
som såg henne som en femtekolonnare, utan även många män:
offerrollen är per definition en ovälkommen feminisering.

Det klassiska manlighetsidealet, som vi förstår det i väst, hyllar

självtillräckligheten. Den vise eremiten, den fristående tänkaren,
cowboyen på väg mot solnedgången. Det går ett stråk av ensamhet
från Thoreaus "Skogsliv vid Walden" via Dirty Harry hela vägen till
filmen "Into the wild".

Kanske är det Nietzsche som sammanfattar filosofin bäst: "Individen

har alltid fått kämpa för att inte låta sig överväldigas av stammen. Den
som försöker sig på detta kommer ofta att bli ensam, ibland rädd. Men
inget pris är för högt för privilegiet att få äga sig själv."

Är det ur Nietzsches ögon vi ska betrakta fenomenet "man cave",

mansgrottan, den som vuxit fram bland bättre bemedlade män? Ofta
rör dig sig om ett nyrenoverat källarrum fyllt med vuxenleksaker som
biljardbord, filmanläggningar och ölkylar. Där kan han sitta, den store
pojken, och leka med sina bilar långt från kvinnans krav och barnens
skrik.
En eremitgrotta för världens alla Peter Pan. Hur lätt är det inte att
avfärda idén med ett skratt, eller ännu hellre en föraktfull fnysning.
Men snarare än ett flyktredskap borde mansgrottan nog uppfattas
som motsatsen – som en längtan efter en undflyende manlig
gemenskap. För ingen kan väl på allvar tro att mannen vill sitta där
helt ensam? Eremitgrottan är en kontaktannons – "man söker
manliga vänner".

På andra sidan spektrumet sitter män som mina närstående, ofta i

före detta bruksorter, och äger sig själva. Inte sällan, tack vare ett
statsindividualistiskt välfärdssystem, frikopplade från behovet av ett
lönearbete; dessutom renons på familjelivets krav eftersom kvinnorna
för länge sedan flytt till städerna.

Internetporr istället för intimitet, Flashback som ersättning för

meningsfulla samtal, onlinepoker och nätspel som garant för snabb
adrenalintillförsel. Hårddraget och onyanserat? Absolut. Men inte
nödvändigtvis osant. Nietzsches privilegierade frihet kan nog för
många män mer kännas som ett ok.

Så, varför inte bara lämna dem åt sig själva? Varför ska vi bry oss
om dessa rester av en svunnen manlighet – är det inte lika bra att låta
den osunda kulturen dö ut i lugn och ro? Om det självklara svaret
"empati" av någon anledning inte räcker till gör man klokt i att
betrakta statistiken.

I en specialrapport från i fjol går The Economist föredömligt igenom

farorna med unga, ensamma, understimulerade män. Ju fler de är och
ju mindre meningsfullt de har för handen, desto mer våldsamt blir
också samhället. Lösningen är lika enkel som hjärtskärande svår: jobb
och giftermål. Punkt slut.

Huruvida det är synd om männen är en felställd fråga; det är synd

om människorna, som redan Indras dotter konstaterade i "Ett
drömspel". Den egentliga frågan är långt svårare.

Hur mycket ensamhet tål ett samhälle?

Bli först att kommentera

Margit Richert
 0 kommentarer

Kommentarsfältet är stängt